torsdag 22 november 2007

Tillåt bara smygjakt och med hundar i koppel! Förbjud den grymma och djurrättsvidriga jakten med lösdrivande hundar! Jägarna är rovdjursproblemet!

Jag tittade på temakvällen om tjuvjakt på kunskapskanalen. Sverker Olofsson inledde kvällen med en paneldebatt med gäster om tjuvjakten på varg här i Sverige. Så ”avklädda” som jägarnas representanter blev i det programmet, borde Sveriges jägare och deras organisationer ta konsekvenserna och allvarligt fundera på vad de egentligen håller på med.

Jag bor i Hagfors i Värmland, mitt i det vargrikaste området i Skandinavien. Varg finns här sedan 1993, tio år efter den fantastiska sommaren då den första vargkullen i modern tid såg dagens ljus i Skandinavien. Föräldrarna var två invandrande Finska vargar. Tio år senare kom ytterligare en tredje invandrare från Finland. Dessa tre individer har tillfört allt DNA som den skandinaviska vargstammen har, med de konsekvenser detta har medfört.

Jägarna och deras organisationer har, med stora resurser bakom sig, i många år lyckats att med stor framgång lobba både politiker, journalister, etablissemanget och i viss mån tyvärr vanligt folk. Med osakligheter har de försökt späka om fruktan, rädsla, suggererad samhällelig illvillighet och imaginär empati till sina hundar. Allt i syfte att få bort alla rovdjur och särskilt vargen då den endast ses som en konkurrent till köttet och dessutom inte ses som ett konvenabelt jaktbyte.

Jägarna och deras organisationer indoktrinerar via media

Jag har varit i polemik med Boo Westlund, jägare och bevakande reporter i jaktfrågor för länstidningen Värmlands Folkblad och jag skall visa genom den diskussionen hur lömsk indoktrineringen kan vara.
Det kan tyckas som om det är en skitsak och att göra en höna av en fjäder att hänga upp sig på några få rader i en artikel, som jag nedan ska visa. Men kom då ihåg att det införts i en länstidning som är bombarderad av lobbyister från jägarkåren, för att genom tidningen få etablissemangets medhåll och med vinklingar och halvsanningar manipulera läsarna till oro, rädsla och till hat.

Jag har tidigare varit i kontakt med redaktionschefen och ansvarig utgivare för VF, Per- Olof Olsson, om att tidningen har så svårt att hålla en saklig och korrekt rapportering i djurrättsfrågor och då särskilt när det gäller våra rovdjur. Han hävdade då och jag citerar:
” Nej, det är sannerligen inte denna tidnings officiella policy att ta ställning för köttproducenter eller jägare. På nyhetsplats är vi helt neutrala och på ledarsidan har vi vid flera tillfällen ifrågasatt både köttproducenters eller jägares etik-”.
Upprinnelsen till diskussionerna med Westlund var en artikel i VF om en rapport från skogsstyrelsen: ”Älg- och rådjursstammarnas kostnader och värden” som han skrivit.
Artikeln var till största delen tagen ur pressmeddelandet från skogsstyrelsen men också en av författarna till rapporten, skogsskötselchefen Tomas Thuresson hade intervjuats. Mitt i artikeln skriver Westlund att Thuresson skulle ha sagt att det är vargarna som desarmerat älgstammen i vissa områden till en, enligt rapportens författare, önskad nivå. Områden där klövviltstammarna skulle ha rätt nivå var i ”vargtäta områden”.

Rapporten togs även upp av lokalradion med en intervju med Tomas Thuresson men där nämndes inget om det kontroversiella uttalandet från skogsstyrelsen om vargarnas påverkan på viltet.

Nu visste jag, efter tidigare kontakter, att skogsstyrelsen haft en låg profil i uttalanden om vargen efter att de anklagats från jägarhåll för illegal utplantering av varg.

Jag skickade ett mail till Westlund för att kritisera och försöka få ett svar angående artikelns innehåll. Jag frågade bl.a. hur han kan få oss att tro att skogsskötselchefen skulle i hans intervju uttala sig, som han skriver; ” - Det kan finnas områden, exempelvis i vargtäta områden, där klövviltstammarna ha nått rätt nivå men egentligen har vi inte balans någonstans ”. Är det inte så att det är han själv som har lagt till ”exempelvis i vargtäta områden” och på det viset lagt sig i den kontroversiella vargdebatten. I så fall har han varit osaklig och subjektiv och förstört hela andemeningen med artikeln. Som om skogsvårdstyrelsen skulle ogrundat påstå att det är vargarna som desarmerat älgstammen inom t.ex. Hagforsreviret när jägarorganisationerna erkänt att det varit de själva som skjutit av för mycket. Det har bara behövts ett telefonsamtal till länsstyrelsen från jaktlaget för att få ytterligare tilldelning och de har aldrig blivit nekade. Skulle skogsvårdstyrelsen mot förmodan verkligen ha gjort detta uttalande som han påstår är ju detta en större nyhet än själva rapporten och borde ha följts upp av fler frågor om inte vargen på det här viset gynnar styrelsens Intentioner.

Jag fick svar från Westlund där han dementerar mina farhågor om hans försök till manipulering. Bl.a. skrev han:
”- Varför skulle jag lägga till i ett citat? Kombinationen av hård jakt och varg har fått älgstammen att krascha på många ställen, och att älgstammen är svag, vilket numera gäller i nära nog hela Hagfors kommun, är givetvis i första hand en effekt av att jägarna skjutit ner stammen. Däremot tror jag inte att du ska lägga hela skulden på jägarna. Stora Enso har som mål att få vinterstammar runt fem älgar/1000 ha på sina marker och i ett vargrevir innebär det att det inte finns något utrymme kvar för jakt.”
Jag kontaktade Tomas Thuresson, Enhetschef på skogsvårdsstyrelsen, skogsskötselenheten och medförfattare till rapporten ”Älg- och rådjursstammarnas kostnader och värden” och frågade om hans hållning i vargfrågan samt delgav honom artikeln i VF. Hans svar till mig, jag citerar:
”- Nej det är rätt att vi inte tagit (eller haft anledning att ta) ställning i vargfrågan. Jag tror inte heller att jag sagt så som det står i tidningsartikeln. Det var många som ringde dagarna efter vårt pressmeddelande och jag kommer inte ihåg alla intervjuer i detalj. Jag sa – som jag kommer ihåg det – att det finns områden som redan idag har viltstammar i balans och andra områden med för starka viltstammar. Jag har inga data på områden med varg och kan därför inte uttala mig om dessa.

Mvh Tomas Thuresson, Enhetschef – ”
Ord står alltså mot ord men jag har ju det stora privilegiet att jag får tro vem jag vill och jag tror faktiskt på Thuresson.
Här ovan har ni också förklarningen till varför jag anser att VF- artikeln är osaklig: Westlund har frångått rapportens andemening och tagit chansen att framföra sitt eget rovdjurshat i en egen subdebatt om vargar. Där får ni även svar på varför jag tycker att han är subjektiv. Westlund frångår VF:s egen påstådda neutralitet i frågan om rovdjursetiken när han försöker pådyvla läsarna sina egna åsikter om rovdjurens stora påverkan på klövviltstammen, enligt honom inom ”vargtäta områden”.

Som ni kanske märkt kommer begreppet vargtäta områden ideligen upp. Vad kan då menas med begreppet vargtäta områden? Menas det ett område där man kan förvänta sig att råka på varg? Då kan man i så fall tillmäta hela Värmland som vargtät område. Är det kanske områden med potentiella par? Då fanns det fem såna etableringar i Värmland enligt viltskadecentrets statistik vintern 2004-2005.
Eller är ett vargtät område ett s.k. vargrevir med en etablerad familjegrupp med mellan 4 – 10 medlemmar, då finns det fyra såna i Värmland enligt samma statistiska källa.

Ett annat begrepp som man stöter på är "vargrevir". De kan variera mycket i storlek men man räknar med att de vanligast är omkring 100 000 ha.

Enligt forskarna dödar en familjegrupp i ett normalstort revir ca 130 älgar på ett år. Enligt mina initierade källor är det mycket högt räknat och en mer riktig uppskattning borde ligga runt 80 älgar. De fäller en ny älg var fjärde till femte dag och de tar naturligtvis andra byten också under tiden.
Det borde dödas mindre älg av de pararbildande vargarna och framför allt av de ensamma strövspringande vargarna, om de ensamma överhuvudtaget orkar döda någon älg alls.
Skulle det vara vargarna som stod för den låga nivån av älg inom vissa områden t.ex. i Hagfors kommun? Låt mig betvivla, när vi vet vilken avskjutning jägarna stått för genom åren.

På denna länk; finns länsstyrelsens statistik för antal tilldelade och fällda älgar i Värmland.

I rapporten ”Älg- och rådjursstammarnas kostnader och värden” nämns rovdjurens påverkan på klövviltstammarna i svepande ordalag. Det skrivs om rävens påverkan på rådjursstammen i Sammanfattningen och under kapitlet 4.2.
I Synpunkter på material och metod, sjunde stycket, nämns att älg- och rådjursstammen möjligen har omfördelats lokalt och kanske även regionalt, på grund av t.ex. lodjur och varg.
I övrigt kan jag inte finna något som skulle motivera ett sånt uttalande från rapportens författare (Tomas Turesson), om att det skulle vara vargen som skulle vara orsak till, att som Westlund skriver i mailet till mig:
"- kombinationen av hård jakt och varg har fått älgstammen att krascha på många ställen, och att älgstammen är svag, vilket numera gäller i nära nog hela Hagfors -"

I Westlunds mailsvar till mig påstår han också att p.g.a. Stora Enso planerar att få ner vinterstammen till runt fem älgar per 1000 ha så skulle det inte finnas något utrymme kvar för jakt.
Jag kontaktade Stora Enso och frågade om hans uppgifter stämde, men fick svar från Bergvik Skog istället, därför att de äger numera marken som SE ägde tidigare och jag citerar:
” Som du kanske känner till ligger det ett förslag till nytt älgjaktssystem på jordbruksministerns bord. En av de viktigaste komponenterna i detta är att landet ska delas in i nya viltförvaltningsområden, som ska avgränsas utifrån älgarnas rörelser i landskapet. I Gävleborgs och Dalarns Län är detta redan gjort men i Värmland är det inte klart ännu. I områden där det inte finns några utpräglade älgvandringar (som i Hagforstrakten) kommer förvaltningsområdena att vara ungefär 50 000 – 200 000 ha stora. Inom dessa områden ska förutsättningarna kartläggas för hur många älgar markerna kan bära. Det är därför inte möjligt att klart svara på din fråga innan förvaltningsområdena är avgränsade och analyserna är gjorda. Men när det är klart kommer varje områdes unika förutsättningar i form av foderproduktion, skadesituation, tidigare betesutnyttjande etc. att avgöra hur många älgar det kan finnas i varje område. Det innebär i sin tur att markernas bärförmåga uttryckt i antal älgar per tusen hektar i vinterstam, förmodligen kommer att skilja även mellan närbelägna områden. Beroende på älgstammens sammansättning motsvaras det av 7 – 8 älgar per tusen hektar vid jaktens början.

Hälsningar Åke Granqvist Bergvik Skog AB ”
Vargens påverkan på viltet inom ett vargrevir


Den oro Westlund tycks ha för att jägarna inte i fortsättningen skall få ägna sig åt sin fritidssysselsättning tycks inte vara så allvarlig. Bolaget säger ju att de skall ta hänsyn till ”varje områdes unika förutsättningar etc.” vilket även borde inbegripa den hårdexploaterade älgstammen inom Hagfors jaktvårdsområden.

Låt oss göra ett tankeexperiment och räkna lite:
7 – 8 älgar / 1000 ha är det samma som 700 – 800 älgar inom ett normalstort vargrevir.
För att ha en bärande nivå på stammen kan vi anta att man inte kan ta ut mer än 1/3 av älgbeståndet vid jaktens början, den så kallade räntan. Vi räknar också med att vargarnas uttag som jag redan tagit upp ovan uppgår till 80 älgar/år på 100 000 ha:

MED VARG:
Då blir det 700 – 80 = 620 och 1/3 (räntan) av jakt 620 x 1/3 = 207 älgar / 100000 ha
800 – 80 = 720 och 1/3 (räntan) av jakt 720 x 1/3 = 240 älgar / 100000 ha

UTAN VARG:
Då blir det 700 x 1/3 = 233 älgar / 100 000 ha
800 x 1/3 = 267 älgar / 100 000 ha

Det innebär att det på ett normalstort jaktvårdsområde på 6 – 7000 ha och med en vargflock på området, skulle man kunna skjuta 15 älgar och på ett vargfritt område 16 älgar per år.

Som synes kan man i alla fall inte statistiskt säga att vargen påverkar jakten nämnvärt mycket.
Om nivån på 16 älgar är jaktbart eller inte kan ju diskuteras men om det kan skjutas 15 eller 16 älgar borde väll vargens påverkan vara försumbar.
Man kan aldrig veta var vargarna befinner sig inom vargreviret dag för dag: Ena dagen här, nästa dag 3 mil bort. Så fördelningen av bytesdjur är inte lika fördelade på varje lokal i reviret och därmed inte heller inom jaktvårdsområdena. Det finns ju så många jaktvårdsområden inom ett vargrevir (kanske 15 – 25 st.) att det borde vara omöjligt att kategoriskt utpeka vargen som orsak till minskningen av älgstammen inom alla jaktvårdområdena. Det borde därför vara ännu mer osannolikt att vargarna skulle ha eller få någon större påverkan på älgstammen i ett så stort område och inom så många jaktvårdsområden som det finns inom hela Hagfors kommun. Skulle nu ett jaktlag bli drabbade av ett stort utfall av vargens jakt, får man väl lov att acceptera detta. Vid vissa tider då vargen uppehåller sig mera inom ett visst jaktvårdsområde, kan det bli mindre med älg till jaktlaget det året. Men snart drar de ju vidare till ett annat område och nästa år är det ett annat jaktlag som får anpassa sig.

Konsekvenser och anpassning som måste ske om vi ska ha vargen kvar

Det kommer naturligtvis att krävas en högre acceptans för vargen bland de jaktlag som blir ”drabbade”, därför att de har ju samma kostnader som förut men får inte ut samma mängd kött som ”normalt”. Jag tror därför att den största orsaken till att jägarna har så dålig acceptans till vargen är pengar. De tänker att i år blev grannlaget drabbat och nästa år är det kanske vår (o)tur och därmed pengaförluster (köttförlust). Jakten kostar för mycket. Det finns alldeles för mycket pengar i jakten från markägare, utrustningar och statusprylar samt att allt ska ske på den allt värdefullare fritiden. Kanske skulle en sänkning på avgiften från markägaren vid ett ”drabbat” jaktvårdsområde och erbjudan till medlemmarna om tillfälligt medlemskap i annat jaktlag tills situationen stabiliserats, kunna hjälpa till att få bättre acceptans.

Tänk om vi hade jägare som såg vargen som en kollega istället för en konkurrent
och vördade anfadern till hunden, som är jägarens bästa vän.

Men jag är pessimistisk och tror att så länge vi har dessa amatörjägare i rivaliserande jaktvårdslag som inte är öppen för något annat än sin egen närhet och sina egna intressen, kommer vi att få leva med den fanatism och extremism som kringgärdar rovdjursfrågorna. Är det dessa amatörer som skall verkställa, p.g.a. den nya politiska agendan om lokal samverkan, den eventuella skyddsjakten på varg. Då dröjer det nog inte länge innan vi har EU- kommissionen på oss.

Nej det bästa vore nog , och det blir det väl förhoppningsfullt någon gång i framtiden när vargstammen blivit nog bärkraftig, att eventuell skyddsjakt bedrevs av professionella statsanställda jägare utan särintressen (kött/pengar) och efter vetenskapliga och väl beprövade metoder.
Är det så att vi kommer att få finna oss i att det i framtiden kommer att finnas mindre älg p.g.a. samhälliga intressen och markägares vinstintressen. Då kommer ju fritidsjägarna också att bli färre och kanske hamna på en nivå där professionella statsanställda jägare blir ett verkligt alternativ. Då skulle t.ex. problematiken med eftersök efter vilttrafikolyckor bli en statlig angelägenhet som är mer naturligt. Fritidsjägarna / hundförarna slapp då också tex. riskera, som de själva säjer, sina ”familjemedlemmar” i vargangrepp.
Till dess borde all jakt undgå en ordentlig modernisering inför förhoppningsvis den växande rovdjursstammen och samtidigt ge jägarna en chans till att anpassa sig till de nya förutsättningarna.


Tillåt bara smygjakt och med hundar i koppel!
Förbjud den grymma och djurrättsvidriga jakten med lösdrivande hundar!
Jägarna är rovdjursproblemet!





Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Inga kommentarer: