Ägandet

Ägandets innebörd och individens frihet har på sistone kommit upp i olika diskussioner och har verkligen sin rätt då den är en viktig skiljedelare mellan de olika samhällsideologierna.

Rätten att få bestämma över sig själv och vad man kan, är ingen självklar rätt. Allt förutsätter att jag äger något mer utöver mig själv.

Till exempel måste jag äga mat för att få äta mig mätt och jag ska äga ett tak över huvudet för att hålla mig torr, varm och kunna sova. Jag måste äga ett instrument för att kunna spela musik. Jag måste äga ett papper och en penna för att uttrycka mig i bilder och att förmedla mina tankar i skrift.
Allt jag företar mig kräver att jag äger något.

Hur får jag då ägande? Jag kan ärva, vinna, få bortskänkt ägande eller också säljer jag min arbetskraft så att jag får pengar så att jag kan köpa mig det jag vill ha. De tre första alternativen är ju inte realistiska för de flesta, utan då återstår det fjärde och mest verklighetstrogna alternativet, att sälja sin arbetskraft.

Regeringspartierna företräder en borgerlig syn på ägande. Den vill inte att någon annan ska komma nära det som jag äger och jag är inte heller beroende av annans ägande. Jag klarar mig bäst själv och då skall alla andra också göra det. Det jag äger tillhör mig och ingen annan. Om jag anställer arbetare för att få möjlighet att äga ännu mer ska jag ensam bestämma över hur företaget sköts och hur stor vinst jag ska ta ut och ingen annan ska lägga sig i.

Mot den borgerliga synen på ägande står välfärdstatens. Den hävdar att jag kan bli oberoende bara om ett samhälle bygger upp en gemensam egendom och att det skall vara allas rätt att få vara med i det ägandet och ingen ska uteslutas från den.

Skillnaderna mellan ägandet mellan, de som säljer sin arbetskraft, arbetarna och ägarna av fabrikerna och företagen måste utjämnas. Det måste ske för att vi alla ska kunna existera som individer. Detta skall göras genom gemensamt ägande av samhälliga resurser som socialförsäkringssystem, utbildningssystem, sjukvårdssystem, omvårdnad
system arbetsmarknads och arbetslöshetsförsäkring.

Den sammanhälliga egendomen tillåter dem som inte äger, att få tillgång till ägandet av sig själv, att få förmågan att äga sin egen person. Att få möjlighet att existera som individer, i den meningen att de kunna förverkliga individens drömmar som till exempel åka på semester och genom utbildning välja andra yrken och höja sin kunskapsnivå.

Att folk kan vilja ha kvar det gamla och förtyckande systemet att trycka ner det den individuella friheten för flertalet och vilja bevara friheten för ett fåtal tycker jag är mycket märkligt.