lördag 15 december 2007

Vi samlas vid närmaste kyrka vid varje helgmålsringning lördagar kl. 18:00 och bara med vår närvaro protestera mot högerregeringen, tills den är borta


Man kan bli väldigt missmodig när folk inte ställer upp då man tror att det finns läge till det. Vad ska man tro? Vart var alla? När metallfacken landet runt inför ”rättviseveckan” i början på december, ordnade protestdemonstrationer mot högerregeringens nedskärningar var leden anmärkningsvärt glesa. Vart var alla arbetare och arbetslösa, vart var de sjukskrivna, alla förtidspensionärer, de utförsäkrade från a-kassan och försäkringskassan, arbetsskadade, sjuka, handikappade, pensionärer, ungdomarna, kvinnor, studenter, deltidsarbetare, invandrare fackföreningsmedlemmar, trafikförsäkrade och föräldrar med rätt till föräldrapenning men framför allt, vart var alla förtroendemän? Man börjar undra?

Jag tror vi måste sansa oss och inte döma för snabbat. Folk har varit med om hundra år av politisk och ekonomisk demokratisering. Folk behöver inte engagera sig personligt eller finner det inte nödvändigt att bry sig. Har de rationaliserat bort kampen till förmån för den överorganiserade representativa demokratin?

Demokratiprocessen har fortgått utan att folk varit riktigt delaktiga. Detta kan vara resultatet av en inte fungerande representativa demokrati, där kommunikationen oftast bara gått åt ett håll, uppifrån och ner. Bara vid valen vart tredje eller vart fjärde år har de varit deltagande. Folket har invaggats i falsk trygghet om att man inte behöver bry sig, det ordnar sig ändå.

Man ska akta sig för att döma folket, det är inte deras fel, de har blivit vilseledda. Endast folket själva kan återskapa demokratiseringsprocesserna. Det är bara arbetare och samhällsklasserna under dem som tjänar på en verklig politisk och ekonomisk demokrati, därför vilar det på deras axlar att leda kampen för demokratiseringen av samhället vidare.

Vi måste uppvärdera begreppet demokrati och värna om dess valör så att det får dess rätta värde och inte tillåta att det förvanskas så som högerns nyspråk skymfat och våldtagit begreppet arbetarparti. Detta greppet såg vi förresten konsekvenserna av för sjuttio år sen i Tyskland.

Arbetarklassen har av hävd haft en inneboende förmåga att solidarisera sig med de andra utsatta klasserna i samhället därför att de själva genom sina liv ofta har fått vandra mellan dessa klasser. Arbetarna utgör därför den viktigaste av de utsatta samhällsklasserna med sin stagetiska placering i klassamhället. Det är de som kan orsaka det odemokratiska ekonomiska systemet ett riktigt hot.

Det som behövs är att de utsatta klasserna mobiliseras i en solidarisk resning mot högern. Vi står inför ett utmanande informations- och skolningsarbete för att ingjuta värdigheten och kamplusten tillbaka till folket. Människorna måste väckas och förstå att det krävs kamp för att få behålla den välfärd tidigare generationer kämpat sig till och som vi har ärvt. Vi måste erövra insikten om att det krävs en ständig kamp för att förbättra villkoren. Vilka är bäst lämpade att börja mobiliseringen? Fackföreningarna har redan börjat med kampanjen ”Nu bryter vi tystnaden” med aktiviteter, som demonstrationer landet runt inför ”rättviseveckan” i början på december 2007.

Men de sporadiska aktiviteter som anordnas av den representativa demokratins representanter räcker inte för att locka och aktivera klasserna. Nått mer måste till, vad då? Kontinuitet i aktionerna, självinsikt, klassmedvetenhet, beslutsamhet, konkret målinriktning? Måste vi vara modiga? Nej, det behöver vi inte vara, det räcker gott att inte vara feg.

Folk har ett inneboende beteende, som socialt flockdjur. Många vill inte själv gå på festen, bion eller göra resan ensam. Självklart tar det emot när man i tidningen eller på flygbladet lockas till en aktion och man inte har någon att gå med eller prata med. Man undrar om man duger, självförtroendet sviktar. Man målar upp en nidbild där alla andra är så mycket bättre och mer engagerade än jag. De kan så mycket mer eller vill så mycket mer, detta skapar krav på mig, duger verkligen jag.

Därför skall vi söka upp alla en och en, bostadskvarter efter bostadskvarter och ge dem insikten om att de behövs och att vi andra behöver dem och deras erfarenhet och få dem att förstå att alla behövs.
Vi måste hjälpa folk att aktivera sig. Man kan göra det på många olika sätt.

De så kallade "galna mödrarna" i Buenos Aires i Argentina hade efter att deras anhöriga fängslades eller försvunnit, marscherat i nästan 30 år runt i parken Plaza de Mayo utanför presidentpalatset, Munkarna i Burma gick i spetsen och uppmanade civila att gå man ur huse på morgonen en hel vecka i mitten av september 2007. Över 100 000 munkar och civila demonstrerade. Vår egen agitator August Palm satte in en annons i tidningen, när han inte fick mötestillstånd av myndigheterna, om att han tänkte sig att ta en promenad alla söndagar vid en speciell tidpunkt och att alla var varmt välkommen att hålla honom sällskap.

Alla dessa exempel visar att kontinuitet ger ett aktivt folk och en aktivering av de törstande demokratiska klasserna. Därför föreslår jag att;
Med annonser i lokalpressen, flygblad. reklamblad,affischer, möten och genom vanlig agitation, inbjuder alla till en minnesstund till de forna svenska arbetarhjältarnas strävan som nu håller på att raseras.

Protestera mot nedskärningarna, social nedrustning av trygghetssystemen och det systemskiftet som högerregeringen manipulerar fram.

Vi samlas vid närmaste kyrka vid varje helgmålsringning lördagar kl. 18:00 och bara med vår närvaro protesterar mot högerregeringen, tills den är borta. Med ljus eller inte. Om vi sen vill ta en promenad är det upp till deltagarna, gemensamt eller enskilt, till närmaste torg.


Uppdatering:
LOKE har antagit uppmaning.

Andra bloggar om: , , , , , Pingat på intressant

Inga kommentarer: